Alla som någonsin varit aktiva i en ungdomsorganisation vet att det kommer en punkt där en får släppa taget. Du kanske har varit aktivt väldigt länge och bidragit med mycket tid och energi. Organisationen har blivit en viktig del av ditt liv. Då kan det kännas konstigt att lämna den och gå vidare. Ändå är det helt nödvändigt för att organisationen ska kunna utvecklas.
Hela poängen med ungdomsorganisationer är att vara en arena där unga människor kan ta plats och utvecklas. Detta på viss mån på bekostnad att vissa fel görs om och om igen. Men ungdomsorganisationer är inte bara en demokratiskola, de är också ett sammanhang där unga kan formulera sina politiska krav så att ungdomsrörelsen kan kanalisera deras röster. Även för att detta ska kunna fungera behöver dessa organisationer ha en övre åldersgräns. Annars är risken att äldre aktiva inte lämnar ifrån sig makten helt överhängande.
Ungdomsorganisationer är på inget sätt unikt i det avseendet. Pensionärsorganisationer fungerar efter precis samma princip. Och kvinnoorganisationer. Och patientorganisationer. Och organisationer för ensamstående föräldrar. Och fackföreningar. Och organisationer för personer som utsätts för rasism.
Fast just när sistnämnda gruppen träffas i slutna rum för att prata om sina erfarenheter är det tydligen kontroversiellt. Åtminstone enligt ett antal opinionsbildare som de senaste veckorna har fått förvånansvärt stort utrymme för svepande anklagelser mot afrikansvensk organisering.
Principen att grupper som utsätts för diskriminering och strukturellt förtryck skapar sina egna rum kallas för separatism. Separatism är en reaktion på de maktordningar som finns i samhället. För att kunna bekämpa orättvisor behöver en först erkänna att det finns orättvisa maktstrukturer. I alla tider har de som drabbas av orättvisor gått ihop och organiserat sig. Det är inte separatism som delar in människor i grupper, separatism är en reaktion på denna indelning. Hade vi haft ett samhälle där människor skulle ges olika förutsättningar utifrån stjärntecken hade vi nog sett stenbockarna eller skorpioner gå ihop för att hävda sig mot lejonen och tvillingarna.
Att separatism väcker så starka känslor kan mycket väl bero på att den upplevs som ett hot mot rådande maktförhållanden. Och det är ju precis det som är poängen. Men om det är så tyder det på att de som mest högljudd agiterar mot separatistisk organisering egentligen inte stör sig särskilt mycket på den strukturella rasism som genomsyrar vårt samhälle.
Naturligtvis kan en jämlikhetsrörelse som har separatism som enda metod inte vara framgångsrikt. Ingen rättighetskamp kan vinnas utan allierade, det vill säga personer som inte drabbas av diskriminering själv, men som ändå stödjer kampen. Men det betyder inte att allierade ska ha tillträde till alla rum hela tiden. En rörelse kan rymma många olika organisationer och grupper, både separatistiska och icke-separatistiska.
En sak som utmärker en bra allierad är att inte ta plats på bekostnad av den grupp som kampen gäller.
Niklas Hill
Niklas Hill är doktorand i pedagogik med fokus på lärande i ideella organisationer. Han är även grundare till bokförlaget Trinambai. Niklas har startat Förening för alla med målet att inspirera fler till ett engagemang i civilsamhället.
